Sitter på youtube och kollar massa covers, jävlar i helvete vad duktiga tjejer & killar det finns där ute. Här får ni några av mina favoriter, lyssna och njut. 

Ikväll önskar jag att det var någon här hos mig, som kunde vakna upp tätt intill mig inför julaftonsmorgon. Med "någon" så menar jag en kärlek. Fast jag har ju ingen sådan. Jag längtar tills jag bor i Göteborg tillsammans med min man. Den som måste lämna mig för att åka till jobbet, för att komma hem till ett tryggt hem. Där vi delar på allt. Täcken, kuddar, soffan, sängen, maten, mattorna, gardinerna, tallrikarna. Allt. Drömmer jag bara nu?

-Och förlåt. Igen. För att jag inte försökte hårdare.

Vet ni hur det känns att veta att man verkligen lever?

Jag har varit med om det en gång, EN enda gång i hela mitt liv. Och nu menar jag verkligen extremt. Den känslan då ingenting annat finns, förutom livet. Ingenting annat existerar, om inte allt gör det. 

Jag vet vad ni undrar. Vad hände? 

För att på något sätt förklara utan att berätta en hel livshistoria, så berättar jag bakifrån. Publiken trodde att jag grät för att mitt lag hade förlorat matchen. Jag hade aldrig förut varit en dålig förlorarare, men vad skulle de annars tro, om inte att jag var ledsen över förlusten? Deras första, eller ens andra tanke, skulle aldrig varit att jag för första gången i mitt liv kände mig levande. Jag dömer inte dessa individer för att inte förstå någonting av vad som hände. Varför min mamma ropade på mig, sa några få ord, och sedan låg jag bara där på marken. Med huvudet nerborrat i gruset bredvid fotbollsplanen. Jag reste mig sakta upp, kollade på min mamma och jag grät floder. Det enda jag funderar på, är vad de andra trodde, då de såg min mamma gråta. Trodde de att hon också var ledsen för att mitt lag förlorade med 3-0? 

För jag undrar än en gång hur de kunde tro att jag var ledsen över de där målen som det andra laget skjutit i vårt mål. När fallet egentligen var att det kändes som att jag hade vunnit över hela världen. Jag hade besegrat någonting som ingen trodde skulle hända. Jag kunde känna min egen hand ta tag i min mammas hand. Jag kände någonting, för första gången på lång tid. Jag hade glömt bort vad ett liv var, var det innebar. Jag hade glömt bort att det funnits dagar då jag kunde le, och på riktigt vara glad. För vad jag hade gjort det senaste året, var att skada mig själv. Bryta ner mig själv. Jag åt upp mig själv inifrån. Sökte tröst från någonting som inte fanns. Men den dagen, när min mamma berättade för mig att jag var frisk, att det inte fanns någonting okänt inuti mitt huvud, jag har aldrig förut känt mig så levande & jag kommer aldrig någonsin att känna den känslan igen.

Jag lever. Ligger inte begraven på en kyrkogård. Ni skulle bara veta hur mycket det är värt för mig. Och främst för min familj. 

Kvällen hemma hos Amanda var mysig igår. Vi kollade på film, lagade mat och hade det bara sjukt härligt. Jag somnade dock fett tidigt, vilket inte var meningen. Sedan vaknade jag någon gång på kvällen och var vaken hela natten. Fast Amanda och Andy sov. Ja. Så social är jag. Vi bytte julklappar också, och jag fick VÄRLDENS finaste ögonskuggspalett. Blev sjukt glad. Nu vet jag exakt hur jag ska sminka mig på julafton och på nyår. 

Idag är mormor och morfar här för att förbereda inför imorgon. Det luktar köttbullar och annan mat i hela huset, sjukt värt. Och så spelar vi julmusik. Och sjunger. Och dansar. Och hoppar runt. Ibland är livet bara FÖR fint. 

Inatt pratade jag med två fina människor. Båda samtalen gav mig mycket och det ena var något som jag aldrig varit med om förut. Kan fortfarande inte smälta det. Men det gör jag väl någon gång, om hundra år.