Vet ni hur det känns att veta att man verkligen lever?

Jag har varit med om det en gång, EN enda gång i hela mitt liv. Och nu menar jag verkligen extremt. Den känslan då ingenting annat finns, förutom livet. Ingenting annat existerar, om inte allt gör det. 

Jag vet vad ni undrar. Vad hände? 

För att på något sätt förklara utan att berätta en hel livshistoria, så berättar jag bakifrån. Publiken trodde att jag grät för att mitt lag hade förlorat matchen. Jag hade aldrig förut varit en dålig förlorarare, men vad skulle de annars tro, om inte att jag var ledsen över förlusten? Deras första, eller ens andra tanke, skulle aldrig varit att jag för första gången i mitt liv kände mig levande. Jag dömer inte dessa individer för att inte förstå någonting av vad som hände. Varför min mamma ropade på mig, sa några få ord, och sedan låg jag bara där på marken. Med huvudet nerborrat i gruset bredvid fotbollsplanen. Jag reste mig sakta upp, kollade på min mamma och jag grät floder. Det enda jag funderar på, är vad de andra trodde, då de såg min mamma gråta. Trodde de att hon också var ledsen för att mitt lag förlorade med 3-0? 

För jag undrar än en gång hur de kunde tro att jag var ledsen över de där målen som det andra laget skjutit i vårt mål. När fallet egentligen var att det kändes som att jag hade vunnit över hela världen. Jag hade besegrat någonting som ingen trodde skulle hända. Jag kunde känna min egen hand ta tag i min mammas hand. Jag kände någonting, för första gången på lång tid. Jag hade glömt bort vad ett liv var, var det innebar. Jag hade glömt bort att det funnits dagar då jag kunde le, och på riktigt vara glad. För vad jag hade gjort det senaste året, var att skada mig själv. Bryta ner mig själv. Jag åt upp mig själv inifrån. Sökte tröst från någonting som inte fanns. Men den dagen, när min mamma berättade för mig att jag var frisk, att det inte fanns någonting okänt inuti mitt huvud, jag har aldrig förut känt mig så levande & jag kommer aldrig någonsin att känna den känslan igen.

Jag lever. Ligger inte begraven på en kyrkogård. Ni skulle bara veta hur mycket det är värt för mig. Och främst för min familj. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej.

Nu kan ni följa mig på --> http://feliciaelinida.blogg.se/.  Jag kommer nu inte att blogga här mer, då jag helt och hållet flyttar min blogg. Vi ses där! :>   http://feliciaelinida.blogg.se/ http://feliciaelinida.blogg.se/ http://feli...

Jag tror att jag skall flytta bloggen till någon annan bloggportal. Det känns som att man behöver lite förändring ibland. Vad sägs om det? Give me some respons please, guys. :> Love.   ...

I'm home. Har pluggat med Amanda i skolan idag. Liksom efter att vi egentligen hade slutat. Det kallar jag för engagemang! Nu pluggar jag igen. Det är faktiskt väldigt kul. Jag har en uppgift där jag får skriva hur många sidor jag vill och jag älsk...

Idag har jag så sjukt ont i halsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är så hes att jag knappt kan prata men jag får hoppas att det blir bättre under dagen när jag har pratat igång min röst lite. Alla mina byxor ligger i tvätten så idag kör ...