Alla lampor släcktes när jag stod vid bussen. Det var tur att det redan hade blivit ljust, så att inte bussen åkte förbi mig. -Men varför var en lampa fortfarande tänd? Kanske bevisade den att jag inte är ensam.

Igår fick min tvillingsyssling höra en låt som jag spelade. Hon blev glad, jätte glad. Jag blev glad av att se henne lite lyckligare, för det finns inte mycket man kan göra när livet rasar ihop. Jag är hennes klippa i dessa dagar, hennes klippa föralltid. Jag är stabil, håller balansen. Jag gör det både åt mig själv och åt henne. Jag önskar att jag kunde bära lite av tyngden som klänger sig fast på hennes axlar.

Sedan sjöng jag i telefonen. Det var lite läskigt. Sedan berättade han att sista gången han grät hade med mig att göra. Jag kan inte förstå att någonting jag sagt fick honom att fälla tårar, tur att det var positivia tårar. Annars hade jag inte kunnat leva med mig själv. Han gjorde mig glad för alla komplimanger. 

Idag är jag hos Millan. Vi hänger med Lina. Det är mysigt. Imorgonbitti skall vi gå upp klockan 04.00 för mysig frukost och mycket sminkande. Sedan ska jag till gymmet med Tobias. Och sedan ska vi hänga lite hemma hos honom. Det blir förmodligen lika mysigt som vanligt.

Har ni det fint idag, ä l s k l i n g a r?

Imorgon är det onsdag. Den tredje dagen i veckan. Om man inte räknar bakifrån. Men vem gör det?

Onsdag innebär julklappshandling med mormor och morfar. Det kommer att bli mysigt, för jag tycker om dom. Jättemycket. Sedan ska vi äta mat. Och jag gillar mat, för mat är gott.

-Sedan åker jag till min vackraste och sover där över natten. 

Ett jobbigt samtal om cancer gjorde att jag var tvungen att gå därifrån. Det pratades om att man kan dö när som helst, att de borde skriva hur de vill ha sina begravningar. Jag hade ingenting att tillägga, eller berätta. Jag har ju redan skrivit allting som jag vill ha det. Med färgglada ballonger och vilken musik som skall spelas. Jag ställde mig upp. Gick iväg. Satte mig ensam, med hörlurar i. Ibland tror jag att jag kan prata om saker som det sedan visar sig är omöjligt. En dag kommer jag att kunna prata öppet om det. 

Idag var inte den dagen. 

-Den blonda flickan som känt mig sedan andra klass, hon förstod. Det var bra. Hon räddade mig från att behöva förklara.

Jag & Amanda biffade som fan på gymmet idag. Armhävningar, situps och mycket lyftande av vikter. Nu är jag helt död i kroppen och det känns bättre än någonsin. Sedan förstörde jag allting med pannkakor, men det är okej.

Millan åkte precis hem till sitt underbara hus. Där hon bor är det redan fullt med julpynt överallt, och en stor, vacker julgran. När man kommer dit så får man smaka på massvis med goda julkakor och nybakat bröd. Jag trivs där. Jättebra. Och hon trivs här. Vi trivs i varandras tillvaro. 

"Du är inte bara en kompis till mig, du är en syster".

-Detta var vad som kom i ett meddelande till mig alldeles nyss. Jag finner inga ord. Inte ett enda ord kan beskriva hur jag känner, precis nu. Det är för mycket känslor.

Jag ska sätta mig i min nybäddade säng, i mitt fina rum, och fortsätta på min nya låt. Den låt som en dag kommer att finnas här, på min blogg. En dag. Om några år. Den har en fin betydelse & jag vill ha någon ska ta del av det. Bellis har redan hört halva, men den är till för hela världen. 

Handlade de 3 första julklapparna idag. Det känns bra. Produktivt.

Skriver brev för fulla muggar också. Synd att jag skriver så snett. Men det är ju innehållet som betyder någonting.

-Jag har en vän som idag inte mår bra alls. Eller jag har två, faktiskt. Och om det är någonting som gör ont inuti mig så är det just det, att mina nära inte mår bra. De förtjänar det bästa de kan få, och att se dom ledsna gör så ont i mig.  Jag ska dock lova en sak, vilket är att visa evig kärlek till dessa. Dom har en plats i mig som gör att jag ska jag hjälpa dom, no matter what. Vad det än gäller.

De måste bara våga gråta, vilket de gör. För de har fått min styrka. 

Idag insåg jag att så länge vi älskar varandra så spelar resten ingen roll. Jag svävade i rymden, som om jag var fast ovanför molnen. Ibland är det jobbigt att jag aldrig tar mig mod till att förklara, men jag tror att han förstår ändå. Han förstår mig bättre än vad jag gör. Idag var den bästa dagen på länge. Och det spelar ingen roll hur framtiden ser ut, bara det finns en framtid. Jag älskar honom. Verkligen älskar. 

Egentligen kanske jag inte borde lägga så stor vikt vid detta med pepparkakor, men när det går till en sådan nivå som det nu har kommit till så klarar jag inte av mer. 

Förmodligen har de flesta av er hört om detta med luciatågens pepparkaksgubbar. Jag läste artikeln om lilla Mio som kom hem till sin mamma och berättade att han inte fick lov att vara pepparkaksgubbe i Luciatåget. Enligt hans lärare så kan det vara stötande och rasistiskt. 

VAD FAN HÄNDER?

-Det är precis detta jag menar med att jag bokstavligen H-A-T-A-R vårt samhälle. Det Svenska, sjuka, äckliga samhället. Jag hade förstått detta om det hade varit så att barn från andra länder hade tyckt att de blev illa behandlade på grund av detta med pepparkakorna, eller om det hade blivit en sådan stor fråga. Jag hade förstått om det hade varit så att det användes som ett "själsord".

Men jag menar, det är någonting som vi skall äta, right?

Det är en deg som är kryddad, som man sedan gör fina figurer med och sedan skall de ätas. VAD FAN HAR DET MED URSPRUNG ATT GÖRA?!

Skall man inte få ha vita klänningar då, heller?

Eller ska man sluta dricka mjölk?

Vi kan heller inte äta köttbullar, för de är bruna. Likaså får vi sluta klä oss i vita tröjor. 

Vet ni vad det värsta är? För det värsta är inte att man inte får klä sig som en pepparkaka.

Det absolut värsta är att det är de vuxna i vårt samhälle som gör att det blir såhär. Det är vuxna jävla människor som tror att de förstår någonting om saker som de egentligen inte vet ett piss om. Det är dessa människor, som tyvärr är så högt uppsatta, som påverkar alla andra i samhället. Det är politiker och regeringen. Det är dom som får oss att gå på deras sjuka lögner och ideal. 

Det finns en sak som jag är jävligt glad över, vilket är att det är vår generation som snart kommer att bestämma. Det är snart jag och alla andra i min ålder som kommer att vara de högst uppsatta. Kanske kan jag personligen påverka till det positiva. Jag hoppas verkligen det. 

Jag borde dock inte hoppas alldeles för mycket med tanke på att de manipulerar oss, äckligt mycket. Hoppas att det är någon mer än jag som inte påverkas och tar efter. Jag ska stå emot. 
Någon som är på?