Jag gick till bussen en halvtimme för tidigt. Ute i kylan iklädd endast en tunn jeansjacka. Hörlurarna har fått stå ut med för mycket ljud & har sprängts. Inget ljud där inte.
Under dessa kalla, långa minuter kommer någon annan till hållplatsen där jag sitter. Iklädd de allra vackraste kläderna jag någonsin skådat. Jag ställde mig endast frågan varför han inte mådde bra idag. Nervös, ensam, kall, stressad. Alla dessa känslor spred sig runt denna magiska figur. Han var nog någonting sådant där extra som man aldrig får se igen. Tror jag.

Innanför den blå bussens leriga rutor sitter en flicka som förmodligen ser ganska ensam ut. Hon är inte ensam. Hon har precis varit hos sin bästa vän som idag fyller 17 vackra år. Hon är påväg till sin andra bästa vän som gör henne mer glad än någonsin. Hon pratar med andra bästa vänner i sin mobiltelefon & hennes familj är det bästa hon vet. Hon må se ensam ut, men hon är påväg till allt annat än ensamheten. tillhörigheten.<\strong>

Svartvita mobilbilder, förlåt för det.