Det händer konstiga saker. Det börjar nästan bli lite läskigt. Många sociala medier visar foton på mig. Foton som jag lagt ut på min andra blogg. Den som är lite större. Lite större än den här. De taggar bilderna med saker som gorgeous, dreads & lovely. Sådana saker. Sådär snälla saker som man egentligen borde bli rörd över. Men jag blir inte det. Jag blir bara rörd när det är av några enstaka personer. Någon enstaka individ som säger sådant till mig. Face to face. Inte på ett sms. Eller över facebook. Eller instagram. För jag tror inte att de menar det som de skriver. Jag tror att de bara formulerar någonting fint för sakens skull. Förutom vissa. Jag gjorde så innan, så jag vet hur det ligger till. Men nu skriver jag precis det som ordagrant skulle komma ut ur min mun. Nudda personens öron. Bara det att personen inte kan se mig. Men jag menar precis samma sak som jag gör i det verkliga livet. Annars är det falskt. Och jag gillar inte falskhet eller lögner. Men det var en dum konstatering för det finns väl knappast någon som tycker om sådant. Förut var lögner min enda räddning. Lögner var det enda som någonsin fick mig att må bättre. Det är hemskt. Det är brutalt. Det är äckligt och vidrigt. För jag kan inte längre förstå hur jag någonsin kunde skada människor så mycket. Både andra människor och mig själv. Men det var min enda utväg. Min enda räddning från att behöva förklara hur jag kände innerst inne. Och jag ville inte förklara. För jag visste inte varför. Jag visste inte varför eller hur jag kände inne på djupet. Jag visste inte varför jag slutade äta. Eller varför jag skadade mig själv, på andra möjliga sätt. 

Varför var jag tvungen att ljuga?

För att skydda mig själv. Det mest egoistiska man någonsin kan göra. Att göra det för sig själv. Jag hade kunnat förstå om jag gjorde det för en god sak, för att hjälpa någon. Men dem gångerna så hjälpte jag inte ens mig själv. Jag förstörde för mig själv. Jag förstörde mig själv inifrån. Om jag inte hade ljugit om maten så hade jag aldrig blivit så smal. Jag hade aldrig mått så dåligt av svimattacker eller hunger. Jag hade inte haft problem med sömn på nätterna, eller ens problem med att le. Men jag log ju. Varje dag. Och även om jag inte muntligt talade, så skulle jag kalla det för en lögn. Jag log. Fastän jag egentligen ville störtgråta. Då ljög jag. Både mot personen som kollade mig i ögonen, men också för mig själv. 

*Le, Felicia. Le. Glöm inte att le Felicia. Annars blir det genomskådat. Le. Nu. Le mot honom. Mot henne. Skratta nu. Le.*

Mina tankar pratade med mig. Min hjärna talade om för mig vad jag skulle göra. Den ställde in sig på att låtsas. På att ljuga. Och det fortsatte. Alldeles för länge. Jag försökte med allt, jag gjorde allting jag kunde för att jag på något sätt skulle dämpa smärtan som varje dag borrade sig fast inuti mig. Jag försökte med att börja be till gud. För jag gick ju i åttan, vilket är just den tid då man konfirmerar sig. Jag gjorde det, konfimerade mig alltså. Kanske inte för att jag var kristen, eller för att jag trodde på gud. Men för gemenskapen, för att alla mina vänner var där. För att vi alla gjorde samma sak, delade samma saker. Vi delade allting, förutom sådana saker som jag tänkte på. Som gjorde ont i mig. Jag delade dessa saker med gud. Jag bad till honom att jag skulle överleva. Att jag skulle slippa dö. För jag ville inte. Jag var ju bara 14 år. 

-Från den andra bloggen. Blogg nummer 2.