Jag vill tappa greppet & svimma i dina armar. Jag vill slockna in till ett liv utan mig & bara dig. Utan mat & bara dig. Utan liv & bara dig. Utan allt. Bara dig. Jag vill svimma i dina armar, omfamnas av någonting så bra. Så bra att det är overkligt att det finns. Jag vill inte vakna igen, utan att vara i dina armar. Jag vill inte vakna igen, till ett liv utan dig. Det snurrar i mitt huvud. Orkarinte. Orkar inte sakna mer. Du kallas för min bästavän, men det är svårt att ha dig flera mil bort. Min bästavän. Kom hem. Ditt hem är här. Jag är ditt hem. Bålfränt.

Hösten är på väg. Det är kallt på morgonen, fast för varmt för vinterjacka på dagen. Det är nu min tid är kommen. Mina luvtröjor passar äntligen in. Vill dock inte passa in. Vill inte vara samhället. Vill inte delta. Inte i det fula spelet. Nu får jag dricka te, utan att se ut som någonting annorlunda. Vill vara annorlunda. Vill inte ha uppmärksamhet men vill vara annorlunda. Vill ändra världens tankar om Sverige. Om samhället. Om vårt land. Vårt sätt. Vårt dryga, konstiga, sjuka sätt. Spelar musik för min eldsjäl då hon sover. Då hon sakta föll in i en djup sömn. Jag kan bara sitta & le. Jag ler åt det underbara som vi delar.Jag & hon. -Förståelsen. 

Nervositet, usch. Är inte det en av de allra värsta känslorna, om man verkligen tänker efter?

-Då man står framför en grupp & TVINGAS att prata om någonting man precis har lärt sig.

-Då man står framför en grupp med ett färdig-skrivet manus.

-Då man ska spela en fotbollsmatch och får starta på planen. 
-Då man får chansen att skjuta en straff, i vilken sport som helst.

-Då man ska gifta sig.

-Då man ska träffa en kille/tjej för första gången.

-Då man umgås med nya människor, första gången.

Det finns så himla många olika förslag på situationer där jag tror att nästan alla personer skulle vara lite nervösa. Jag är nervös i hur mycket situationer som helst. Det har dock blivit bättre över sommaren, då jag har jobbat på mitt självförtroende och på min självkänsla. Det finns dock en hel del gånger då jag helst av allt önskar att golvet kunde öppna sig och skicka mig till framtiden. 

Jag vet att jag förut har nämnt sitationen då man ska hålla i en redovisning, då man skakar så mycket att man tror att det är påväg att bli jordbävning. Pappret fladdrar som bara den & man får vika det 10tusen gånger för att det ska vara så litet att det inte syns att man skakar. Rösten darrar och man måste harkla sig innan första ordet så att rösten inte flyger iväg i någon konstig stämma. Man kan inte stå still utan fötterna trummar i golvet och man drar i tröjan, pillar med håret, går fram & tillbaka, andas tugnt osv. 

Nu kommer vi dock till delen då det är över. Man har sagt sitt. Man har gjort klart sin redovisning och oftast får man lite slappa applåder från de som har lyssnat. Man märker ganska fort om publiken har varit insatta och intresserade av det man har pratat om. Om man märker att de inte riktigt hängde med på vad man nyss pratade om så får man bara se till att hitta på någonting roligare att prata om nästa gång. 

Jag brukar tänka såhär, då jag ska redovisa. 

-Vad är det värsta som kan hända?

1. Jag dör.

2. Jag svimmar.

3. Någon i publiken dör.

4. Någon i publiken svimmar.

Om man då tänker efter noga, så är det faktiskt inte så farligt med det fladdrande pappret, darriga rösten eller rädslan att uttala ett ord fel. Eller hur? Är det inte väldigt sant?

Japp. Här var mina tankar och tips om nervositet. Tänk på det jag sagt nästa gång du ställer dig framför en grupp och ska göra ett framförande. Dör någon, då kan det bli hemskt och jobbigt. Allt annat på hela planeten blev helt plötsligt väldigt små, mesiga problem. Jag menar, jämför en darrande röst med döden. Stor skillnad va? -Japp. 

Vem är det som bestämmer över vad som ska sägas, göras & hända? Vem är det som håller det högsta stadiet, där man vet allting? Vem är det som är så självgod att individen i fråga har mage till att bestämma att ett liv ska vara orättvist? Eller ska man skylla sig själv? -Nej. Man ska inte skylla sig själv. Håll hårt i vad du har, då det kan vara helt bortblåst imorgonbitti. Japp. Det kan det vara. Eller kanske nästa sekund. Håll taget, så hårt du bara kan. 

Musiken i mina pärlande hörlurar spränger min trumhinna & solen steker mot mina svarta jeans. Mitt osminkade ansikte kollar mot vattnet och ler. Min rosa luvtröja färgar vardagen extra mycket och tanken på min gröna tofs får mig att lysa upp i ett glatt skratt. Idag är en bra dag i stan. Jag ska nog hålla mig kvar här en stund.

Det blev ytterst lite sömn inatt med tanke på att det tydligen var en valpis som ville sova mellan mig & Millan. Detta uppskattades INTE med tanke på att Millan är livrädd för hundar. Det gick dock väldigt bra ändå och det känns som om Dissi börjar förstå att Millan är lite rädd och helst inte gosar med henne. De funkar dock bra i samma rum nu och det är det som är det viktigaste i nuläget, tycker jag. 

Idag har jag sett på världens bästa föreläsning på åhaga tillsammans med alla de som precis börjat i ettan på gymnasiet. Vi fick lyssna på en kille som heter Leo & han var hur fantastisk som helst. Hans sätt att prata på fångade upp mitt intresse och jag satt som fängslad. Publiken klappade åt hans kommentarer men jag hann inte ens med. Jag var helt inne i att han skulle fortsätta prata, fortsätta berätta om hans liv. Om hur han tycker och tänker om samhället vi lever i. Han är en sådan som man vill krama om & säga tack till. Tack för att han förstår och kan uttrycka det som jag så länge har försökt att få fram. Är helt fängslad. Fortfarande.

När jag kom hem från skolan så var jag äckligt, jobbigt, sjukt, grymt irriterad på min storebror. Det såg inte så fint ut i vårt hus och jag hoppades på att han skulle ha fixat det tills jag kom hem. Det gjorde dock ingenting, jag var nog mest trött efter natten och sådär. Så det var lixom inte meningen att vara så arg. Men ja. Nu har jag fixat till i huset och det är fint och mysigt. Hundarna ligger här på golvet framför mig båda två och nu väntar jag bara på att Amanda ska komma hit. Hon ska sova hos mig inatt, vilket blir fett mysigt. Vi ska musika igen, hihi. All kärlek till det alltså. GOSE.

Japp. Tiden är ute. Nu är det dax att stänga ögonlocken, känna mörkret svepa över själen som en kall vind. Eller kanske varm. För varm. Het. Kokhet. Aj. Det gör ont. Iskallt vatten kyler ner mig igen. Det blir svart. Inte bara mörkt, utan svart. Kolsvart. Någon drar sin hand över min rygg. Jag undrar vad som händer. Ryser. En rysande känsla svider i mitt hjärta. Kliar. Skrapar. Skär. Hugger. Drar. Sömnen är insjunken. Nu är det bara jag & drömmarna. Solen, gräset, löven, träden. Jag och tiden. Klockan. Tills alarmet ringer och väcker mig igen. Klockan 05.33, trots att skolan inte börjar förrän 10.10 Förstår inte varför. Hej almås, här kommer jag.

Jobb. Vad är jobb? -så tänkte jag för ungefär två år sedan. Jag har haft ett "sommarjobb" sedan jag gick i åttan, då jag jobbade med tidningar. Det blev dock dåligt med det och jag orkade inte mer tillslut, då det blev för mycket samma saker. 

Nu dock, så känner jag att jag jättegärna vill ha ett helg/kvällsjobb. Jag är jättesugen på att tjäna mina egna pengar, ha ett bra och roligt jobb. Åka någonstans dit jag vet att jag tillhör någonting. Tillhör en grupp. En arbetsstyrka.

I somras så jobbade jag 4 veckor på ett ålderdomshem, som ni säkert fick höra mycket om. Det var verkligen hur kul som helst, trots att jag behövde gå upp sjukt tidigt för att gå 1.5 km fram & tillbaka till jobbet varje dag. Varje dag i 4 veckor. Men som sagt, det gjorde mig verkligen ingenting. Det var bara så underbart att få sköta saker på mitt eget sätt. Jag lagade min egen mat, satte ihop helt egna måltider. Jag lade upp ett bra träningschema, helt själv. Jag gjorde allt jag behövde göra för att kunna klara mig själv. Jag bodde dock hemma, hela tiden. (då jag inte var hos Millan, såklart). Fast nere i källaren. Jag flyttade ju ner dit i början av sommaren. Där lever jag ett eget liv, på något sätt. Där sitter jag med min gitarr och har det bra. 

Åter tillbaka med jobbgrejen. JAG ÄR GRYMT TAGGAD PÅ ATT JOBBA. Jag har dock ett litet problem - jag har inget jobb. Jag har sökt fett mycket olika jobb, på alla affärer i hela jävla Borås. Jag har skickat cv:n och såna grejer, hur mycket som helst. Till alla ställen. Antingen var dem för dåliga, eller så ville de helt enkelt inte anställa någon just nu. Synd faktiskt. 

Är det någon som har lite bra idéer på ställen jag kan söka till? Jag blir jätteglad för massa förslag, då man får hjärnsläpp efter att ha tänkt på det för mycket. Inga idéer är dåliga, när det gäller just dethär. Det kan vara vad

som helst, tro mig. Anything!