Nervositet, usch. Är inte det en av de allra värsta känslorna, om man verkligen tänker efter?

-Då man står framför en grupp & TVINGAS att prata om någonting man precis har lärt sig.

-Då man står framför en grupp med ett färdig-skrivet manus.

-Då man ska spela en fotbollsmatch och får starta på planen. 
-Då man får chansen att skjuta en straff, i vilken sport som helst.

-Då man ska gifta sig.

-Då man ska träffa en kille/tjej för första gången.

-Då man umgås med nya människor, första gången.

Det finns så himla många olika förslag på situationer där jag tror att nästan alla personer skulle vara lite nervösa. Jag är nervös i hur mycket situationer som helst. Det har dock blivit bättre över sommaren, då jag har jobbat på mitt självförtroende och på min självkänsla. Det finns dock en hel del gånger då jag helst av allt önskar att golvet kunde öppna sig och skicka mig till framtiden. 

Jag vet att jag förut har nämnt sitationen då man ska hålla i en redovisning, då man skakar så mycket att man tror att det är påväg att bli jordbävning. Pappret fladdrar som bara den & man får vika det 10tusen gånger för att det ska vara så litet att det inte syns att man skakar. Rösten darrar och man måste harkla sig innan första ordet så att rösten inte flyger iväg i någon konstig stämma. Man kan inte stå still utan fötterna trummar i golvet och man drar i tröjan, pillar med håret, går fram & tillbaka, andas tugnt osv. 

Nu kommer vi dock till delen då det är över. Man har sagt sitt. Man har gjort klart sin redovisning och oftast får man lite slappa applåder från de som har lyssnat. Man märker ganska fort om publiken har varit insatta och intresserade av det man har pratat om. Om man märker att de inte riktigt hängde med på vad man nyss pratade om så får man bara se till att hitta på någonting roligare att prata om nästa gång. 

Jag brukar tänka såhär, då jag ska redovisa. 

-Vad är det värsta som kan hända?

1. Jag dör.

2. Jag svimmar.

3. Någon i publiken dör.

4. Någon i publiken svimmar.

Om man då tänker efter noga, så är det faktiskt inte så farligt med det fladdrande pappret, darriga rösten eller rädslan att uttala ett ord fel. Eller hur? Är det inte väldigt sant?

Japp. Här var mina tankar och tips om nervositet. Tänk på det jag sagt nästa gång du ställer dig framför en grupp och ska göra ett framförande. Dör någon, då kan det bli hemskt och jobbigt. Allt annat på hela planeten blev helt plötsligt väldigt små, mesiga problem. Jag menar, jämför en darrande röst med döden. Stor skillnad va? -Japp. 

Vem är det som bestämmer över vad som ska sägas, göras & hända? Vem är det som håller det högsta stadiet, där man vet allting? Vem är det som är så självgod att individen i fråga har mage till att bestämma att ett liv ska vara orättvist? Eller ska man skylla sig själv? -Nej. Man ska inte skylla sig själv. Håll hårt i vad du har, då det kan vara helt bortblåst imorgonbitti. Japp. Det kan det vara. Eller kanske nästa sekund. Håll taget, så hårt du bara kan. 

Musiken i mina pärlande hörlurar spränger min trumhinna & solen steker mot mina svarta jeans. Mitt osminkade ansikte kollar mot vattnet och ler. Min rosa luvtröja färgar vardagen extra mycket och tanken på min gröna tofs får mig att lysa upp i ett glatt skratt. Idag är en bra dag i stan. Jag ska nog hålla mig kvar här en stund.