Jag förstår inte hur livet, för vissa människor - kan vara så oerhört orättvist. Man insér ibland, att man klagar på alltför små saker. På att det är jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Att skolan är jobbig. Att man måste städa sitt rum. Att favoritkläderna är smutsiga. Att ett glas åker i golvet och går sönder. Att man har bitit för långt på sina naglar, så att det gör ont. Att det blivit hål i den nyaste blusen. 

Sådana saker. Jag menar, vissa kämpar för sitt liv. För att ens få vara kvar här. Som verkligen vill stanna kvar. Det finns så läskiga sjukdomar nuförtiden, och jag är ledsen att det ska behöva drabba små barn. Endast 7 år. Han är bara 7 små år. Lilla Alex. 

Igår var jag med Robin. Alex storebror. De går igenom en tuff tid tillsammans nu & jag är delaktig i deras resa. I deras resa genom det helvete som faktiskt har hänt. Som lite extrahjälp. En extra hand. Ett extra léende. 

Robin satt hela kvällen igår, spelade gitarr och sjöng för mig. Det var bland det finaste någonsin. Då han inte såg, fällde jag några tårar. Då jag låg ner i min säng, trött. Så fällde jag ett par tårar. - Både pågrund av hur otroligt fint han faktiskt sjunger. Också för Alex skull. Lilla Alex. Lilla Robin. 

Dethär fixar vi, eller hur? - Jag är säker. 

Just nu är jag inne i en period då jag faktiskt kan känna mig väldigt fin. För er som läser detta så låter jag förmodligen som världens mest egocentriska person någonsin, men jag menar inte så. Jag menar bara att då jag ska gå till skolan så har jag kollat mig i spegeln och känt mig fin, för en gångs skull. Dreadsen har varit fina, hyn är slät och ögonen sådära små. Att ögonen är små, det har de alltid varit, och förut har jag tyckt att det varit en nackdel. Jag har dock nu på senare tid insett att de inte alls är så hemska. Att de är helt okej. Lite annorlunda. Annorlunda bra. Jag kisar med ögonen hela tiden, blinkar ibland hårt och tydligt. Det kan vara flummigt att se, men ändå mig på något sätt. Min kropp börjar få en fin form. Det börjar synas lite muskler både på bicepsen och tricepsen. Magen är rätt så platt & snart ska det bara dit lite muskler också. Benen måste fortfarande jobbas en hel del med. De ska bli fasta och bra. Det är dock en lång väg dit, men jag är på god väg. Jag ler så himla mycket också, nu. Hela tiden ler jag när jag ser mig i spegeln, när jag ser personer jag känner (och inte känner). Det får mig nog att se bra ut, lyckan lixom. Det säger mycket om hur jag mår. Och när min glädje visar att jag mår bra, så känner jag mig också fin. Typ. 
HERREGUD TÄNKER NI NU. "Hur kan hon sitta & hylla sitt eget utséende sådär?" - Det är inte så att jag tycker att jag är den mest snygga bruden på hela planeten. Men jag känner mig helt okej fin. Duglig lixom.

Så atteh, ah. Jag vet inte ens varför jag skrev dethär. Jag tänkte bara att det kanske ger er läsare lite inspiration, lite mod till att tycka att ni är fina. För det får man faktiskt tycka om sig själv. Trots att Sverige är något jävla land då man alltid ska svara med någonting negativt när någon säger en komplimang. Skit i Sveriges jävla ideal och moral och sådan skit och säg istället bara "Tack." - Då någon säger att du är fin.

Det här är en av mina bästa vänner. - Visst är hon fin ? 

Kärlek. 

Okej, jag har precis haft en lång facebook konversation med min kompis Mike, där vi har diskuterat fram och tillbaka om det här med gud, kristendom & om tro. 

Jag tänkte att jag kan förklara här, vad jag tror på. Eller hur jag tror, eller vad man nu ska säga. 

Jag tror inte på att gud finns. Gud är ingenting. Egentligen vill jag inte ens att det ska vara ett ord, med tanke på att gud inte finns för mig. Vissa tycker då att det får mig att bli ateist, vilket jag inte heller är. Ateist innebär nämligen att man inte tror på NÅGONTING. Då kommer vi ju dock till nästa sak, att jag tror på NÅGONTING. Jag tror på en sak som bara jag själv vet vad det är. Ingen annan har en aning om vad det är, vad det innebär eller hur det fungerar. Men det är en sak som jag tror på. Jag kan då vara kristen, men protestant, vill en del säga. Fast det är jag inte, med tanke på att det som jag tror på - INTE ÄR EN GUD. Och det är ingenting man ber till. Eller pratar med. Eller delar tankar och idéer med. Det jag tror på är bara någonting, som ingen annan vet vad det är och som ingen annan någonsin kommer att kunna förstå sig på. Förutom Bellis, möjligtvis. Hon förstår nog, på något sätt hur jag menar.

Så, jag ville bara säga det här, så att ni får veta hur det ligger till och sådär.

Vi har kollat på mini-fotboll. Promenerat långt. Fotograferat. Ätit hemmagjord pizza. Städat ett rum, som såg ut som om det varit med i andra världskriget. Pratat i telefon. 

- Och nu ska vi plugga, duktiga som vi är. 

Fundersam & lycklig. 

Lite sisådär, härlig känsla.

Ett rus.

Fyllt av behag.

Fyllt av adrenalin.

Hänger på Bellis axlar.

Gungar med i musiken. 

Bland folkmassor. 

Fyllt,

Av fina killar.

Ödet,

Jag tror på ödet.

Från och med idag.

Från och med idag tror jag på ödet. 

Frukost med Bellis i skolan. love